Jag känner mig riktigt stolt över mig själv ibland. Nu har jag verkligen börjat se till mig själv lite, går trögt men jag behöver iaf det. Det är svårt.
I våras mådde jag inte så bra, stressen över att barnen var för länge och mycket på förskolan satte djupt sina spår. Jag kom dessutom inte iväg för träning som jag verkligen mår bra. Allt stod still... kände mig rätt sliten till semestern. Efter 1 årstid... några månader bara. Första två veckorna av semestern orkade jag inte med mycket, vi var ute dagligen men hjärtat och kroppen var inte helt närvarande. Maken såg till att jag sov, han gick upp tidigt med barnen. Han såg...jag behövde repa mig. Själviskt så tog jag emot det. Jag orkade inte kämpa emot trots att jag själv såg att han var sliten. Hade kunnat gå under helt...Men tack vare den fina tiden under sommaren så fick jag kraft att åter ställa mig upp ordentligt och fortsätta.
Nu har vardagen börjat igen. Känner att jag är ledsen fortfarande. Hjärtat känns tungt emellanåt men kanske med en 5kg tyngd istället för en 20 som i våras. Har gått ned i tid till 90% ville egentligen inte, är bekväm med att ha det bra ekonomiskt. Men dåligt har vi det faktiskt inte. Men så här om dagen så bad jag maken att också gå ned i tid. Hans långa dagar tär på hnm och på mig. Barnen får knappt träffa sin pappa. Första saken jag kände mig stolt över. Jag sade ifrån och tänkte inte på bekvämligheter utan nödvändigt.
Vi vill ju köpa bil, men det får vänta. Vi får vänta med det ett tag till. Vi behöver må bra.
Bara den känslan hjälpte mycket... Men det ligger mycket ingrott... så får jag en vabb vecka... eller mina lediga dagar går åt att vabba... jag har det tungt på jobbet. Åker dit på tre pass med en som inte jobbar mycket, stress hemma för att få ihop det. Ja det tog hårt på mig. Så hårt att när mina föräldrar säger att en av pojkarnas mössor som jag sytt inte hittades men de visste att den var hemma... så brast jag i gråt. Inte inför dem. Utan hemma. Grät i 1,5h otröstlig tills allt bara kändes tomt. Enda känslan var att tur att jag jobbar med en bra kollega dagen efter för då får jag vara sliten. Kände mig som skräp dagen efter, men med ett leende på läpparna. Kan inte visa att jag är ledsen på jobbet, det ska inte mina sjuka patienter få bära. Det är mitt privatliv.
Mössan hittades, den var ju hemma hos dem. Men mitt sinne klarade bara inte av en sådan löjlig sak. Det blev för mycket.
Hade idag tänkt gå och träna tillsammans... Men maken är förkyld, allt blev försenat och vi kom inte iväg. Blev stressigt... började bli ledsen över att jag ännu en gång inte kommer iväg på det jag vill. Tillsammans.... det här med att inte få träffa sina barn... bet ihop och sade till maken att jag behöver detta. Kan vi träffas efter min träning innan jag ska till jobbet. För jag knsåg jag kunde dessvärre inte få båda idag, men iom träningen då orkar jag vara en gladare mamma. En mamma åt barnen. Maken nappade snabbt och jag sitter nu på bussen. Lite sting över att missa 1.5h med min familj, men jag behöver få svettas lite. Få bygga upp mig lite. Får göra den sista timman innan jobb till det bästa!
Imorgon ska jag träffa en gammal vän och på söndag ska vi på opera. Mycket energi som jag behöver. Ska försöka tänka åter igen "jag är inte bara mamma utan en person med barn där även jag har behov". Svårt då mina kottar är så mycket av min glädje att jag har svårt att vara utan dem all ledig tid. Men behöver nog ta tag i mig själv lite också...
Oj svammel från hjärtat...Men nu ska jag lägga ner. Har kommit till gymmet!
