Kateter...

Ska strax in och få en pvk. Fasa 1

Ska sen in och få en kateter införd i livmoderhalsen. Fasa2

Känner hur hjärtat dunkar som bara den. ångest verklig ångest.
Tur att T är här med mig. Men ändå Ogillar det. Känslan av simning och kräkning är inte långt ifrån.

Hatar ingrepp på mig som inte är i utsmycknings syfte.

Och nu fick jag komma in. Trodde inte det skulle vara ombyte till pt kläder. Paniken spreds än mer. Dessa luciaskjortor med knästrumpor och blå mattantmössa! Hatar dem på mina pt. Hatar dem än mer  på mig. Ångesten ökade markant. Nu har jag bara lust att fly. Men det kan jag inte. Intalar mig att det är detta jag vill. Vilket är det jag vill... för vår skull. För vårt förhoppningsvis framtida barn skull.Enda roliga just nu är att se maken i mattantkläder som är opkläder för besökare.

Hungrig nu. Väntar på bm. Snart är det nålsättning. Fy.

Det var en manlig läkare. Hittills har jag inte haft någon bra erfarenhet av sådana. Men första tanken var öppet sinne. Han är nog skitduktig.

Män ska inte vara gynläkare.

Slapp nål i armén iaf.

Har inte gråtit och gnytt så här illa på länge.
Inte gråtit under en undersökning förut.
Män är inte varsamma.
Mina ben var avslappnade. Men jag kände hur det krampade inuti mig.
Gjorde mer ont nu än när kvinnliga dr gjorde utan bedövning.

Den där anksaken som ska öppna upp och hålla. Säger det. Den är skapt av en man som hatade kvinnor. Jag är så känslig. Så även den gör ont. Men vart herrn varsammare. Brukar faktiskt inte känna av dildorkameran. Men han körde runt den som om det vore en visp i en gräddskål. Snabbt och hugget. Hade sådan lust att nita hårt.
Paniken spreds när har plockar fram 5cm långa nålen. Bedövning. Jaja det går fort. Kommer inte att kännas mycket. Tårarna rann och jag kände hur medvetandet sviktade. Men klart han vet att det inte känns så mycket. Han har väl upplevt det.

Makens hand var en tröst. Låg där och tänke får jag inte stesolid till nästa gång eller morfin så vet jag inte vart jag tar vägen.

Älskar sex. Med den smärta jag känner nu... trots 30 min senare. Vill inte bli tagen på alls där nere. Vill inte veta av ngt i mig.
Mår illa med kan inte kräkas. Känns som om jag ska kvävas.

Maken som har aggproblem. Hrm. Hans brutna tå mår inte så bra. Han satt och tryckte på den för att koncentrera sig på annat än att nita karln.

Det som retar mig mest är läkarens kommentar. Jag ber att få inskrivet i journalen att jag kanske behöver lugnande eller mer smärtis. Då svarar han att det brukar man inte få. Blev så arg. Kände inte alls att han förstod min smärta.

Den som var en pärla var bm. Bästa bästa bm. Hon led med mig. Hon var så underbar!