En stund av eftertanke

Läste just detta blogginlägg:
http://blogg.loppi.se/jennybenny/2015/06/08/6-kanslor-som-ar-helt-okej-saker-vi-maste-vaga-prata-om/

Kände igen mig i en sak. Anl till att jag skriver om det är för att stunden innan jag läste inlägget så låg jag och nattade mini D. Och innan jag gick ifrån hnm så pussade jag hnm godnatt och mumlade "du och din bror är det finaste jag har, jag älskar er". Sedan fick jag en minnesbild som gav mig lite dåligt samvete.

Jag hade på grund av mycket rädsla med att mista lille D, var bara väldigt mycket rädd under graviditeten just för att det var IVF och han var så efterlängtat, svårt för att knyta an till den lilla varelse jag hade i magen. Maken kunde ligga på magen och säga: jag älskar dig, jag älskar er båda. Minns att jag då kände att NEJ det gör du inte, det får du inte! För jag känner inte den kärleken än till mitt barn i magen. Dum som jag var så höll jag det inom mig. Jag borde ha pratat om det.
När han föddes så grät jag av lycka men det ändå inte det där wow! Känner mig lite snuvad på den stunden. Kände mig smått dålig för att jag som mamma inte kände denna enorma kärleken till den lilla individ som vi längtat och kämpat för.

Första tiden var extremt jobbig för mig. En stressande bvcssk och amningen som gav hormonella biverkan på mig. Jag fick praktiskt taget ångest varje gång utdrivningen satte fart. Ingen skulle ha kunnat ta mitt barn ifrån mig. Men jag älskade inte det lilla barn så som andra beskrev det. Jag vandrade inte på rosa små moln. Snarare gråa... med en del ljusglimtar. När vi väl slutade amma och lille D inte var fast vid mig som ett plåster då kan jag säga att jag knöt an till den där lilla varelsen så som alla beskriver. Jag avgudar mina söner. Jag älskar dem oerhört nu.

Med mini D var det annorlunda. Jag hade erfarenhet. Jag kunde smånjuta av graviditeten lite grann.  Men jag knöt inte an till hnm i magen heller på det där magiska sättet. Men jag knöt mer an. När han väl föddes så fick jag inte det där magiska men jag var lycklig. Maken knöt an till den lilla varelsen mer än mig, han fick ha hnm hos sig medan jag åkte iväg på operation.
Känslorna har kommit snabbare med mini D, vilket jag ibland får dåligt samvete för. Men tror det handlar om just erfarenhet. Jag visste vad som skulle komma. Jag hade mer "tid" för att känna då jag snabbare kunde handskas med annat.  Jag visste hur jag skulle reagera bland annat vid amning.

Jag har många gånger kännt mig dålig för att jag inte älskade att vara gravid. Jag avskydde större delen av tiden. Att vara gravid är inte min grej. Har haft dåligt samvete för att jag inte älskat den första bebisperioden. De första 6 månaderna. För mig en klängfas med ganska lite giv tillbaka.

Men! Mina barn skulle jag aldrig aldrig aldrig för allt i världen byta bort.
Men skammen har ändå funnits för att jag deras mamma inte upplevt denna oerhörda ovillkorliga kärlek från dagen stickan visade ett +

Därför var ovanstående inlägg en lättnad... jag vet inte en oerhörd lättnad för mig. Att det finns fler som känner som jag. Även om jag vet att det gör. Men att det kom ut öppet. Och det är nog därför jag känner att jag behövde skriva av mig en del av mina känslor. Som en KBT. För det är ok att ha känt så. Det är ok. Det är dessutom historia. Inget jag ska behöva ha dåligt samvete för jag kan ändå inte göra något åt saken... historia går inte att ändra på.
Och jag känner inte bristen nu. Jag dör nästan av längtan till dem när jag är borta en längre stund (även om det är oerhört skönt med egentid, ni förstår vad jag menar!)

Näe nu ska jag laga mat till mini. Frysförrådet börjar ta Slut.