Mina föräldrar har vis flertalet tillfällen velat ha mig över på fika. Men jag har slingrat undan med ursäkten att jag inte orkar. Visst jag är trött men skulle eg. Kunna fika en liten stund.
När jag stod i duschen så slog det mig varför jag inte vill dit. Jo för att min bror numer bor där. Jag har inte berättat om vår lunch senast.
När vi vanligen hälsar så kramas vi och ger varandra en puss på kinden. Jag och maken hade bestämt att vi inte skulle vara småsinta eller arga över det som hänt. Vi tänkte bara låta det vara. Min bror är sådan.
Men när vi träffas (min mor bjöd in hnm, inget vi planerat alls) så ger han mig en kram och en lätt klapp på axeln så som man gör med avlägsna bekanta! Jag kramar mina arbetskamrater bättre och mina bekanta mer kärleksfullt än det.
Jag blev så paff, maken med att jag inte vågade säga hnm ngt under lunchen alls. Han pratade inte alls med oss. Var så kyligt. Jag mådde så dåligt!
Nu är det så att om ni kände min bror så hade ni vetat en sak. Det går inte att vinna ett samtal med hnm. Han har aldrig fel. Och han fryser ut en tills en erkänner att det just är du som är felet och inte han. Därför hade jag tänkt låta det hela sina och inte föra ngn diskussion. För jag kände att jag inte tänker ge hnm rätten och jag har inte ork att ta fighten heller.
Med min syster kan jag göra då. Lika så med mor. Vi går vidare om ngt känns fel och ingen parter vill ge med sig. Så löser vi det långt senare. Med far får jag ta fighten men han ger med sig lätt om han inser att han gjort fel eller så komprommisas det om att gå vidare. Men bror... ja han har rätt och thats it. Reaten är idioti om en inte inser det.
Vad har han rätt i att vara så kylig mot mig för?
1. Jag sade grattis till examen trots att han inte kände sig värdig sin examen då han har sitt examensarbete kvar. Jag visste inte att han inte tänkte gå på sin examen. För mig är examensfirandet ett sätt att säga: jag överlevde dessa år!! Det är värt att fira oavsett om du har någon kurs kvar. För i helvete han har kämpat i 4,5 år och har endast en uppsats kvar att göra! Som han ändå får lämna in i höst utan problem. Ser inte varför man inte ska vara glad. Men ja... jag gjorde fel iom att jag grattade, visste för visso inte men så är det. Jag ska veta. Allvarligt? Kan vi bara inte låta det vara?
2. Jag ger hnm dyr choklad. Dels för att han var sjuk när vi skulle familjemässigt fira examen och födelsedagar och dels gör examen. Han äter upp all choklad men tackar inte. Han älskar choklad. Därför var de noga utvalda. Han har inget att tacka för, jag gjorde ju åter fel som ens ville gratta och muntra upp. Varför försöker jag?
3. Han känner att vi inte litar på hnm när han inte fick ta hand om ett av det viktigaste i mitt liv i 3h. Har förklarat att tilliten skönk när han betedde sig illa för att han inte ville/kunde. Han ville passa lille D på hans promisser och inget annat. Han anser att barn är lätta och "bara" att ha hand om. Bajs i blöjan kan vänta i 3h för att bytas för det är äckligt. Nej nej!! Vårt förslag var att han skulle åka med till platsen dom maken skulle vara på för att göra tentan. Passa hnm under tiden. Jag fanns dessutom i närheten. Det gällde 1h och inte 3. Men det passade inte bror för att han ville göra på sitt sätt. Han skyllde att han var för sjuk. Jag köper det. Löste det med att syster som var tokförkyld och hemma från jobb fick hjälpa till. För henne var det självklart att det skulle ske på det viset. Men jag har svårt att köpa att vi har gjort fel i det hela.
Var beredd på att bara strunta i det och gå vidare. Men han fortsätter att bete sig illa. Blir så ledsen över det. Vilket är synd... för mina föräldrar blir drabbade då jag inte vill komma över för att han finns där...
Långt och tråkigt inlägg. Men så är det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar