Igår kom jag att tänka på min mor som vid ett flertalet tillfällen åt sist. Tänkte inte så mycket på det då, men tänkte på det när jag växte upp och var i tonåren. Kunde reta mig på att hon inte alltid hann äta med oss.
Maken hade lagat mat, men lille D vägrade äta. Han var rätt ledsen och ville ha annat. Då vi åt tomar och laxsoppa så erbjöd jag annan soppa. Det ville han ha. Maken som var helt slutkörd bad jag sitta kvar. Medan jag snabbt lagade lille Ds soppa så serverade jag varma frallor med gottgott pålägg. Maken fick sin mat och han åt upp samt fick lite mer. Frallor serverades. Soppan blev klar och jag satte mig ned och blåste och blåste tills soppan var klar. Min lille pojke fick sin mat. Glatt åt han upp allt och mot slutet säger han "mamma jättegott". Det var värt all väntan på min egna mat. Jag serverar mig själv och gör min fralla. Mini D blir hysterisk där emellan. Han hade ju ätit klart och ville ner. Börjar göra i ordning mini. Sen tar maken helt över. Går ifrån bordet och gör hnm klar för middagen. Kvar sitter jag och äter upp det sista... då kom jag att tänka på mor min. Vad gör man inte för sin älskade familj?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar