Förlossningsbrev

Så har man tagit tag i detta också. Blev dock två sidor långt. Men hellre för mycket än för lite. Det var mest bakgrunden som eg. tog plats.

Jag: Namn + personnr
Maken: Namn + personnr (här kan även annan partner skrivas upp som ska vara med)
Beräknat förlossningsdatum: 2013-05-06

Förlossningsbrev

Bakgrund:

Vi är ett par som varit tillsammans sedan år 2002 och gifta sedan 2009. Jag är sjuksköterska sedan sommaren 2009 och jobbar nu på **** på **** sjukhus. Maken är massageterapeut och röntgensjuksköterskestuderande som jobbar som undersköterska på **** på **** sedan år *.
   Innan vi blev gravida så har vi försökt i ca 2,5 års tid, här inräknat egen försökstid samt utredning och behandling innan IVF. Under utredningen har jag fått spola äggstockarna genom laparoskopi. Jag har PCOS och mildare endometrios med kraftiga mensvärkar, har även under sommaren 2012 fått blindtarmen bortopererad. Detta barn blev till via IVF i augusti på Huddinge sjukhus. Äggplocket var en oerhörd hemsk upplevelse för mig, det gjorde fruktansvärt ont trots flera omgångar av smärtlindring. Graviditeten har sedan inneburit en del oro för mig då jag varit rädd att förlora det barn som vi kämpat och längtat så mycket efter. Personligen har jag längtat att bli med barn sedan tonåren. Inte förrän i v. 29 då jag vet att bebbens lungor mognat ordentligt, så har jag kunnat slappna av och börjat hoppas på att detta kommer att gå bra. Det är klart jag har inte varit orolig hela tiden, utan det har kommit i omgångar och maken har varit underbart duktig på att få mig att slappna av. Mina förväntningar på en graviditet var inte riktigt så som jag tänkt mig. Foglossningar sedan vecka 8, dock lindriga. Illamående och humörsvägningar. Hb har varit svårt att hålla stabilt och jag varit extremt trött och orkeslös, vilket medfört mindre socialt liv då jag sovit mycket då jag kunnat. Träning har det varit dåligt av, men jag har tagit promenader. Två blödningar efter tuffa arbetspass i tidigt skede v. 9 och 10. I v. 26 blev jag sjukskriven en vecka för sammandragningar vart 30:e min pga. överbelastad kropp, troligt jobbrelaterat. I v.27 åkte vi in mitt i natten för konstiga värkar innanför blygdbenet, visade sig vara urinvägsinfektion. I v. 29 låg jag inne på specialistmödravården på grund av svåra smärtor, visade sig vara hydronefros.  
   Jag har för det mesta under graviditeten känt mig klumpig och stor. Har aldrig vägt mer än 56kg innan och tycker att dessa extra kilon är jobbiga att bära på. De mysigaste stunder är då maken legat på magen och lyssnat på bebisen samt lekt med bebisen genom att peta på magen och få respons. Samt att få se och känna sparkarna, trots att vissa varit smått obehagliga.
    I och med att jag jobbar inom akutsjukvård så har jag en tendens när jag legat inne att helst inte vilja ”störa” i onödan. Ringklockan för mig är en pina att trycka på, så påminn mig att jag måste trycka på den då jag behöver det. Jag vill däremot inte att man ska känna sig tvungen att förklara saker i medicinska termer eller i talspråk. Det får personalen själva välja hur de vill göra, vi frågar om vi inte förstått något. Vi vill inte att man ska känna nervösitet bara för att vi är vårdpersonal, utan se oss som vilka andra förstagångsföräldrar.

Förberedelse: Om möjligheten finns, skulle jag vilja duscha varm. Detta innan jag byter om till sjukhuskläder. Jag vill kunna vara i rörelse så mycket som möjlig och i vila kanske sitta på en pilatesboll eller liknande. Kan jag undvika så vill jag inte ha PVK.

Smärtlindring: Då jag är nålrädd vill jag helst inte ha ryggbedövning. Detta för mig blir en sista utväg. Jag vill så långt det är möjligt ha smärtlindring utan hjälp av läkemedel, detta genom massage, andningsövningar och värmekuddar. Om jag skulle behöva medicinsk hjälp vill jag först och främst pröva lustgas, i andra hand Ketogan intramuskulärt om latensfasen drar ut mycket på tiden. Anledning till just Ketogan är för att jag vid tidigare smärtupplevelser svarat dåligt på Morfin och då svarat bättre på Ketogan.

Förlossningsställning: En bra ställning där maken kan komma åt att massera mig och som även underlättar förlossningen.

Stöd: Se och känna av då vi behöver stöd. Peppa oss att fortsätta om vi är på rätt spår eller vägleda oss och tipsa oss om bättre alternativ. Detta är första gången för oss och allt känns främmande.

Oro: Att det ska bli någon komplikation med barnet. Skulle det ske behöver maken få stöd att våga lämna min sida och gå med barnet, hur dålig jag än må vara. Vi har pratat om det och vi har kommit överens om att han ska följa med barnet, men i akutskedet så blir man lätt blockerad. Jag vill då absolut ha någon vid min sida ur vårdpersonalen som ger mig stöd och lugn.

När bebisen är född: Om maken fortfarande vill så ska han få klippa navelsträngen. Nu kommer vi vara lite självviska men vi vill ha så sen avnavling som möjligt. Vårt barn ska få så mycket näring och blod av placentan som det bara går. Jag vill ha barnet på bröstet så snart det går, oavsett om navelsträngen sitter kvar. Vi vill inte att det stressas med att få ut moderkakan, såvida inte situationen kräver annorlunda. Vi vill gärna se livmoderkakan.

Övrigt: Maken kan lätt bli rastlös då det blir för mycket. Blir det så kan han behöva gå ut från rummet en liten stund för att varva ned, detta behöver han göra ensam. Maken har en tendens vid rastlöshet att skämta och vara lite små ”jävlig” i sina skämt, men det är sådana vi är.
Vi har inget emot studenter, de måste också få lära sig! Så länge vi har bra personkemi oss emellan och personalen så spelar kön och etnicitet ingen roll.

Amning: Jag ser framemot amning och vill ha alla tänkbara tips kring amningen, det inkluderar det speciella manuella handgreppet för att mjölka ut förhand.

Efter förlossningen: Jag vill kunna duscha och byta om så snart som möjligt. För oss är det extremt viktigt att vi får vara tillsammans, även nattetid. Jag vill ha hjälp och tips om hur man håller barnet, byter på barnet och allt vad det innebär. Vi vill att under första dygnet bli frågade om besök, vi vill helst inte ha besök av anhöriga/vänner under första dygnet så som vi känner nu. Men allt kan ändras.