Som jag förväntat mig?

Fick frågan av en kollega om det är som jag förväntat mig. Alltså att ha smått... och ja...samt nej.
Man har ju hört så mycket om bebislycka och bebismoln osv... alla som går där och trippar runt och är så nöjda och glada. Men ärligt, jag är världens lyckligaste samtidigt som jag är så hemskt uttråkad!
Jag känner full lycka över mitt barn...kan sitta och stirra på hnm i timmar och bara försvinna bort tills han skriker och vill ngt. Men samtidigt så blir jag så hemskt låst.
Jag orkar inte mycket än, trots att jag börjar få mer och mer kraft. Mitt bäcken är förfärligt än! Jag kan inte gå längre sträckor för då får jag fasligt ont. Såret efter kejsarsnittet hindrar mig än till att göra saker fullt ut, det ömmar.
Sen just det här med att vara mycket ensam om vardagen! Jag orkar inte ha besök stup i ett, men samtidigt att inte ha ngn annan i sin närhet som är föräldraledig är ganska trist. Maken är i plugget mycket och då blir dagarna ganska ensamma särskilt då en liten plutt har tre rutiner: sova, äta och skita! Hrm... vad gör jag då jo: vilar, ammar och byter blöjor.

Att ta sig ut är ett projekt.  Tar sin tid ....Byter om själv först i mån av icke skriktid....oftast måste jag mata innan... hrm 30 min går åt åt det (minst) sedan byta blöja och byta kläder på lillen ...förhoppningsvis är jag smart och har gjort i ordning allt innan. Sen ta med allt och gå ut... kan ta upp emot 2h att göra sig klar för en liten färd ut. Inte alltid värt det känns det som!

Så ärligt jag förstår inte den här bebisbubblan om att allt är så underbart! Att ligga och amma i 30-40 min var och varannan timma... hrm.. byta en massa blöjor... handtvätta bebiskläder stup i ett... sen hinna sköta sig själv om man hinner... äta om man hinner samt sova skitdåligt... ja... förklara för mig vart det underbara är? FÖRUTOM! Självfallet att ha sitt underbara barn i sin närhet och i sin famn. Det är det hela som gör det värt!
Mina förväntningar om vardagen är besannade... men samtidigt trodde jag inte att det kunde bli så ensamt ändå! Så hindrat...

Kom på att jag saknar att vara gravid! Ha det trodde jag inte... men det var på ngt sätt mysigt i sig i det sista... vardagen gick utan att man ens brydde sig för man var så trött och man låg där och mös med sina små sparkar...

Men min bebis vill jag inte byta för allt i världen... riktigt mysigt att ligga och gosa i soffan... dock är man inte lika sömnig för man vågar inte i rädsla av att krossa den lille... hehe...

lite tjurig i dag som ni kanske märker... vädret är riktigt tråkigt! Ska se om jag lyckas få hit en kompis på eftermiddagen en stund... maken ska iväg och göra en tenta nämligen.