Hrm...jag frös in fiskgryta till lille D för ca 1,5-2 mån sen. Tänkte att nu när han äter så fint och börjat vänja sig vid bitar så kan jag testa ännu en gång.
Hrm... han äter första skeden... rynkar på näsan
Andra skeden...rynkar på näsan och stoppar handen i munnen.
Tredje skeden...han viftar med handen och skakar på huvudet. Stoppar den i mun och han rynkar på näsan. Sedan skäller han på mig
Fjärde skeden...han spottar ut det och sprutar ut det i ansiktet på mig.
Han tittar riktigt surt på mig och skäller ut mig samt skakar på huvudet.
Hrm jag kanske kanske borde ha slutat vid den andra skeden. Han var ju väldigt tydlig. Men jag tänkte... äsch det går nog ändå. Tydligen inte...
Min mat funkar helt enkelt inte! Fryst mat håller i ca 3 mån. Så får väl göra ett nytt försök om 1 mån. Envisa älskade unge!!
Om 3 månader är han 1 år. Vart tog tiden vägen? Får tårar bara jag tänker på det. Men måste verkligen erkänna det. Tiden före 6 mån var och är inte min grej. Den känslan jag får av obeskrivlig kärlek och rus den fick jag väldigt sällan. Den fick jag när han föddes. De första dagarna. Men efter bb då var det ngn gång ibland. Missförstå mig inte. Jag har hela tiden älskat min son oerhört! Men sedan vi slutade amma...då har jag uppskattat tiden mer. Jag kan andas mellan varven och uppleva värmen. Nosa på ett litet öra och bara vara lycklig!
Konstigt.
Jag är gladare nu än tidigare. Kanske hade jag kunnat vara gladare snabbare om jag fått prata med ngn professionell tidigt. Men min förra bvc ssk kontrollerade aldrig om jag hade hamnat i en förlossningsdepp. Vilket jag troligt gjort. Det ser jag nu. Även min man. Nu i efterhand. Men men... skönt att uppleva lycka igen. Och kunna njuta av att ha en liten sötnos sovandes i famnen eller bredvid en. En liten som är så busig o glad. Som förgyller min dag!
Men åååh! :') kan redan nu (fastän Tuva bara är 5 månader) förstå vad du menar. Visst är det gulligt när de är riktigt små, men jävlar vad mycket roligare det blir för varje månad. Finns det NÅN förstföderska som mår bra de första månaderna? Jag börjar tvivla på det... Jag sökte ju professionell hjälp så fort jag fick en ångestattack och det var nog väldigt bra, samtidigt som jag kan känna att jag överdramatiserade mina känslor och tankar lite, blev så rädd för att hamna i en depression. Min mamma sa något klokt till mig häromdagen, efter att ha berättat om den svåra tiden med hennes första, min storasyster. Hon sa att det känns fel att kalla dem största prövningen i livet för en "depression". Bara för att man har symptom som nedstämdhet, ångest, extrem trötthet osv så är ju inte det något konstigt med tanke på omställningen, det övermäktiga ansvaret, sömnbristen och hormonerna... Bara tänker och skriver samtidigt nu :) men ville väl mest få fram att det känns så skönt att få komma ur sin ångestbubbla och känna sig lite säker på sin sak äntligen! Stor kram till dig! Och till alla andra mammor för den delen <3
SvaraRaderaVerkligen! Bra skrivet!!! Förstår ännu mindre idag som då jag skrev inlägget om "njut av första tiden"
SvaraRaderaFinns de som har det bra, säkert och lever i sin lilla bubbla! Men finns de som oss, som lever med andra behov i livet än rosa små moln :)
Kram på dig! Hoppas du och Tuva mår prima!!