Helvetes morgon

Natt 3 har varit bra. Han grät till vid ett tillfälle och det var mest för att han inte hittade nappen som hade hamnat lite dumt. Lättåtgärdat och han somnade om utan problem.

Men imorse. Han var överallt och ingenstans. Ville inte äta frukost men var döhungrig! Plockade ut saker och slängde iväg dem. Lade dem på udda ställen. När vi försökte ta tillbaka sakerna kom det underbara temperamentet som oftast hör till denna ålder. Bitandet och försök till att slå en. Tillslut så tappade jag tålamodet helt. Ställer mig  och skriker på ungen varpå han bara blir mer irriterad och går till anfall.

Maken har mestadels varit i tvättstugan idag. Men när han varit uppe  så har det varit dåligt med tålamodet där med.

Jag är dessutom förkyld och hade inte  fått i mig ngt till frukost. Är trött och har ont. Extremt dålig kombo!

Mitt i det hela så muttrar maken att "ja... det kanske var en dålig idé  att skaffa syskon så snart. Jag kanske inte är redo som jag trott." Jaha... blir ännu atgare och gastar ut "Var inte det väldigt sent påtänkt??"

Lagar till lunch och sätter oss ned och äter. Känner hur tålamodet börjar bli bättre och även humöret. Lille D har fått för sig att hälften ska ner på golvet och hälften i munnen. Men orkade inte ens säga till alls.

Maken sprang  ned  till tvättstugan igen medan vi fortsatte  att äta. Sätter på en video på mobilen. Plockar undan och börjar smådiska. Passar på att tvätta av ungen med en våt handduk och klipper sedan naglarna. Han är tillfälligt lugn annars brukar nagelklippningen vara en kamp nästan på liv och död. Han sitter nöjd där och tittar på videon. När aölt väl vart klart suckar jag och sätter mig ned bredvid hnm och lutar huvudet mot bordet. Då lutar han sig fram och pussar mig och gosar in sitt lilla huvud i mitt.
Ja... det mesta helvetiska på morgonen är som bortblåst.
Går och diskar lite till. Maken kommer upp och tar över. Även han på bättre humör. Vi hör hur lilleman bajsar. Maken bär iväg hnm för att byta blöja och på vägen får han två enorma pussar. Väl tillbaka så ber maken om ursäkt för tidigare uttalan och säger att det blev för mycket bara. Men efter det där gosandet så är det mesta som bortblåst för hans del med.

Dålig start på dagen som troligt bara kan bli bättre :) kan ju alltid hoppas iaf!

Men visst... vissa dagar så undrar jag. Hur ska jag få ihop det när maken är på jobbet? Sent att ångra sig. Men oron kan ändå smyga sig på. Särskilt när jag fått från  4 olika personer som sagt att vi är dumma som försöker så tätt. Att vi kommer att ångra det enormt. Blir ledsen varje gång jag hör det av ngn. Har lust att fräsa... bara  för att ni kan se på en snopp och bli gravid när ni vill.... en annan kan ju inte. En annan behöver planera ekonomin enormt innan ens lotteriet ev. Kan tillföra ett barn.
Sen är detta en kort period i livet. Kommer att vara tufft i ngr år...men många har lyckats så varför skulle inte vi? Ser en vän som tycker det är sjukt jobbigt för att deras barn har 5 år emellan. Han hade glömt bort hur jobbigt det var med smått. Han ville ha 3 barn från början... nu har han helt sagt ifrån. Han vägrar att ha fler.  Så oavsett hur länge man väntar så blir det olika jobbigt i olika faser. Nu kommer de att vara i liknande fas båda två. Sen när det är över så blir vi av med det.
Men visst.... många många år av elände kommer det att  bli. Men är inte det en del av meningen med att småbarn?

Långt långt inlägg men nu när 60% av graviditeten gått och lillen är i trotsfas från helvetet så kommer ju tankarna.  Var jag klok eller var jag dum? Min önskan går igenom iaf. Jag kommer att vara en ung mor med ork. Vi kommer att  vara max 50 när de är 20. Ev om de skaffar barn runt 30 så kommer vi att orka ta hand om dessa små och hjälpa till.

Så så illa tänkt är det ändå inte? Får offra ngr års ork och  hälsa för deras skull. Oavsett är det försent att ångra sig.

Nope dags att vika tvätt och ta in det i skåpet. Maken tvättar men han är ganska usel på att vika tvätten på plats. Inte får man väl allt i livet? :)