Igår fyllde jag 30. Ett år mer. Jag gjorde inget speciellt. Vi var ute och åt sedan var vi på Ica maxi. En lugn söndag så som jag gillar det. Var förvisso sjukt trött igår, kände mig bakfull. Så ett firande hade inte passat mig alls.
En del ur min släkt blev dock besviken och ledsen. De ville att vi skulle ses och åtminstone fika ihop. Men jag var inte så sugen, särskilt inte efter lille Ds sjuka, det har tagit på krafterna. Föreslog lördag för vissa, men då kunde inte en del. Så hemskt icketillmötesgående var jag inte. Men fick en liten besviken skara. Men för mig är söndagar en dag där jag varvar ner och där vi gör lite spontant utefter ork med familjen.
Tydligen har jag missat poängen. 30 år är visst en stor grej. Vilket jag inte alls tycker. Det är ett år mer i skaran av förhoppningsvis många fler som komma skall. Jag har ingen ålderskris, men är inte så förtjust i att fira överhuvudtaget. Så därför var det skönt att lille D blev sjuk så att jag kunde få vara ifred. Grattis på födelsedagen räcker gott för mig :)
Vet inte varför, men jag är inte den som gillar att vara i centrum av en samling. Inte längre, som tonåring försökte man passa in och gjorde allt för att få blickar. Men det har jag växt ifrån. Jag är tillfreds. Så synd bara att istället för att vara nöjd med mig så blir det irritation omkring mig för att jag inte vill som de flesta andra...
Är det inte jag som ska vara nöjd och glad på min födelsedag? Eller är det menat att jag ska glädja andra främst och själv må mindre bra och pinas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar