Igår kväll så hände den första lilla olyckan. Maken lyfter upp sonen och ska lägga hnm över axeln. Han missbedömde avståndet till en hylla och sonen åker in i den. Vilket hjärtskärande skrik. Mådde så illa direkt!! Fy!
Frågorna snurrar genast! Hur hårt, vart, ska vi ta oss till akuten? Maken ser gråtfärdig ut och står där och håller om sonen. Försöker trösta. Lille D blir tyst efter en stund men inte lugn. Gnyr och har sig.
Kikar genast på arm och benmotorik, jämt stora pupiller, inget slött beteende, följsam blick.... ja vad ska man säga! Sköterska och nojjig mamma!
Kikar åter på skadan...ett litet jack...knappt en knapphålstort på ögonbrynet! Pustar ut lite...tur att det inte var ögat! Allt såg bra ut. Han såg ut att vara i sitt normaltillstånd.
Väl hemma är sonen grinig och otröstlig i makens famn. Han försöker ge nappflaska med urpumpad mjölk. Vi hade sedan tidigare bestämt att maken skulle få ha en mysstund med sonen då han jobbat så mycket. Men nej! Det gick inte med flaska! Så efter 30 mins kämpande och försök till tröst så tog jag sonen. Vi myser ner oss och han börjar snutta vid bröstet. Skrattar och ler sen somnar han gott i min famn.
Blev lite ledsen för maken skull som inte kunde trösta...snutten ville bara till mammas bröst och trygghet. Kan inte vara lätt att vara manlig partner!
Ska kika extra noga på sonen idag. Även om smällen var väldigt mild så kan vi alla få hjärnskakning för olika hårt slag. Och symtom kan komma flera timmar efter...så blir till att hålla extra koll på hnm till ikväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar