Allt gick jätte bra förutom en sak. Den första narkosläkaren var riktigt hemsk! Först lägger han lokal bedövning för ryggmärgsbedövning. Bedövningen hinner inte verka och han ska promt lägga in ryggmärgsbedövningingen... jag skriker och tårarna rinner! Det gör skitont. Han svär och sticker igen... misslyckas för en andra gång.
Sedan lägger han mer lokalbedövning och väntar inte heller på denna. Utan sticker igen. Gör fasligt ont och jag gråter hysteriskt. Narkosläkaren hävdar nu att det är mitt fel att det inte går och att om jag inte skärper mig så blir kag nedsövd. Blev så ledsen och kände för en kort stund att jag var misslyckad.
Sköterskan som tappert peppade mig och höll om mig plus maken hävdade annorlunda.
Får som tur är byta läkare. Idioten står nu och muttrar för den nya att ja... hon är inte sammarbetsvillig och är rätt omöjlig patient. Troligen får vi söva ner henne och då får hon inte träffa sin bebis på ett tag. Så ont gör det ju inte! Hade god lust att skrika att jag tänker skriva en avvikelse på hnm för dåligt bemötande... men just då var det bata förjävligt. Tar profylaxandetag och försöker lugna ned mig.
Den nya läkaren hör mina snyftanden. Han känner min rädsla. Kommer fram till mig och ler. Klappar mig på kinden och säger: ta ett djupt andetag och så fixar vi det här tillsammans. Då kör vi. Jag tar ett djupt andetag. Fokuserar på nytt.Han sticker en gång sen är det klart. under förlossningen och efter kom han och sade hur duktig jag var. Att jag ska känna stolthet. Vilken pärla till läkare =)
Det domnar snabbt i benen.
Vi frågar om en uska kunde ta kort. Vilket hon gjorde och vilka underbara kort vi fick! ! Från utdrivningsskedet =)
Efter att benen domnat så läggs jag på britsen. Magen täcks av en skärm. Blir informerad om att jag kommer att känna ett tryck och inget mer än så. Ingen smärta. Benen känns lite som om när man har suttit på dem för länge. Känns att de är där och petar men det gör inte ont.
Läkarna som tar ut pojken vår uttropar förvånat, men han sitter juh inte är han på tvären! Hehe då har han satt sig upp i det sista.
Maken sitter vid mitt huvud. Läskiga var att i en oplampa så såg man operationen. Blundade.
Efter ca 5 min hör jag barnaskrik! Vilken underbar känsla! Otrolig! Tårarna rinner vi får träffa bebis. Sedan går bm och make iväg. De ger pojken en spruta (k vitamin) och trixar fint med navelsträngen. Sedan kommer de tillbaka och jag får honom på mitt bröst. Han tar och instiktivt kryper upp för att suga! Vilken kraft. Nypor!
De syr igen mig. Kör iväg med mig. Min bm följer med.
Efter det ligger jag på uppvaket i ca 4h. Bm var tvungen att gå, blir bytt på och sedan lämnas vi ensamma. Han snuttar på mitt bröst och maken sitter lyckligt bredvid. Bm kommer tillbaka ngn timma senare och kikar på bebbens tarmpassage och temp.
Därefter när jag fått känseln tillbaka åker vi till bb-avdelningen =)
Får lite mat. Får frågan om smärtlindring. Påpekar nu att jag eg. Svara dåligt på morfin och att ketogan är bättre. Får det istället och generöst. Allt känns underbart!
Nu i efterhand kan jag säga att jag skiter fullständigt i att jag inte fick uppleva en vaginal förlossning. Vi fick uppleva vår förlossning som var menat för oss och jag ångrar eller saknar inget. Jag är lycklig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar