Fullgången!
Detta hade jag aldrig trott den morgon jag vaknade upp med blödning i första trimestern! Då kände jag att allt bara var svart och jag mådde pyton. Maken berättar att hela han skakade inombords och att han mådde dåligt då jag ringde och var ledsen och förstörd. Längsta bussfärden till en kontroll... längsta timmarna innan man fick se det fina hjärtat ticka på skärmen. Fruktansvärt!
Lite av den panikkänslan fick jag igår också... fast under ngr sekunder. Under vändningen kontrolletar de på en gång att hjärtat tickar på... alltså flera omgångar under vändningens gång. För några sekunder så hittade inte läkaren hjärtat och man ser snabbt i hennes ögon att hon får panik trots att kroppsspråket inte ändras. Mitt hjärta stannar i några sekunder och jag känner paniken komma precis då jag börjar bli skräckslagen ser jag makens leende och jag skymtar sen hjärtat. Maken har iom sitt kommande yrke och års av erfarenhet en fördel, han är duktig på radiografi. Hjärtat slår fint. Läkaren ser strax därefter lugn ut. Jag kan andas igen. Pojken hade bara vänt sig dumt. Älskade barn! Ger mamma panik så där!
Idag är jag extremt slut. Lite ont i magen efter behandlingen. Öm är väl mer rätta ordet. Tanken om kejsarsnitt har lagt sig mer och mer. Det blir bra det här! Om 14d. får vi se vår älskade pojke!!!! Och nu vill jag inte ha fler komplikationer tack =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar